När de dödar journalister

Utdrag från tre kapitel
Intervju och samtal med Iqbal Athas, Colombo i april 1999

I mitten av 1997, efter att han avslöjat missförhållanden inom flygvapnet, började 15-20 beväpnade män bevaka hans hus från ett buddisttempel i närheten. Han anmälde händel­serna och angav registreringsnummer på de bilar männen kom åkande i.

Dåvarande medieministern sa att staten inte var inblandad. Det visade sig att bilarna tillhörde Criminal Investigation Department (CID). En undersökning visade senare att CID och Flygvapnet stod bakom operationen. Samtidigt spreds rykten att det drevs en bordell i Iqbals hus och att han var LTTE-supporter. För den som känner honom är påståendena absurda. I Sri Lanka är rykten som dessa avsedda att legitimera dödliga attacker.

– Det var en elak kampanj som syftade till att måla mig i svart. De ville få mig att sluta skriva, konstaterar Iqbal.

Istället skrev han om alla händelser i de tidningar han arbetade för, på alla tre språk, med stöd från sina redak­törer. Artiklarna möttes som väntat av en motkampanj i statsmedierna.

Efter en tid avstannade de verbala och skriftliga attackerna, men delar av regeringen och försvars­etablissemanget hyste fortsatt agg. Som en direkt följd av rapporteringen fick flygvapen­chefen inte sitt förordnande förlängt av presidenten, utan uppmanades ansöka om pension. Den 12 februari 1998 bröt sig beväpnade män in i huset. Hela bostadsområdet skärmades av. Iqbal hotades till livet av män som riktade pistoler mot honom.

– De försökte låsa in min lilla dotter i ett rum intill. Men när hon slet sig loss och kom springande och kastade sig om min hals tvekade de och gav sig av, berättar han.

Polisen gjorde inget för att lösa fallet. USA:s president Bill Clinton skickade ett särskilt sändebud som träffade president Kumaratunga. Hon försäkrade att Iqbal skulle ges skydd och att de skyldiga skulle ställas till svars. Det förändrade allt. Iqbal kunde identifiera den man som hållit en pistol mot hans huvud.

– Det visade sig vara livvakten till den flygvapenchef jag hade avslöjat, säger Iqbal.

Demonstration för tamilsk självständighet, Jaffna i april 2002

Vi går med demonstranterna från centrala Jaffna till universitetsområdet, där firandet ska äga rum. Några är nervösa och förklarar att många har stannat hemma ef­tersom de är rädda för militärerna. När vi kommer till en stor öppen yta går vi under en relief av den tänkta tamilska staten, urklippt ur Sri Lankas kartbild. Den har blivit en känd symbol för Tigrarna som använt den under många år. Överallt sitter vimplar i gult och orange, de färger tami­lerna ser som sin nations färger.

Ledaren för Tigrarnas kvinnliga gren, Thamilini, är en av många som talar. Annars är det mest företrädare för det civila samhället som gör sina röster hörda. Både kvinnor och män berättar i känslomässiga tal om många år av li­dande som de nu hoppas är över.

På en stor målning som fungerar som kuliss syns Prab­hakaran i uniform mot en blå bakgrund. Ute på den stora öppna ytan vid Jaffnas universitet står och sitter vad som uppskattas till drygt 40 000 människor. Hela den fyra meter höga scenen gungar i något som liknar sambatakt när Olle och jag står där uppe bland 40 orange- och gulklädda musiker, sångare och dansare och filmar och jag funderar om scenbygget ska hålla.

– Thamililam! sjunger ena sidan av kören. – Nimindinippu, svarar andra sidan och trummorna ger en pulserande baktakt.

”Vi vill ha: Tamilska Eelam!” Kampsången håller på i tio minuter. Det råder ingen större tvekan om att människorna här vill ha tamilskt självstyre i landsdelen istället för att som nu bevakas av militärer som inte talar deras språk.

En av organisatörerna, en 22-årig läkarstudent vid uni­versitetet, förklarar symboliken bakom Pongu Tamil, som ursprungligen är en tamilsk skördehögtid. Vid högtiden la­gas en särskild rätt, som jäser över bredden i en stor skål. En grupp pojkar har meterhöga varmluftsballonger i rött och gult tyg som de får att stiga upp mot den ljusblå eftermiddagshimlen med hjälp av fotogenindränkta trasor som de sätter eld på.

– Precis som de här ballongerna måste våra drömmar och våra förhoppningar stiga uppåt och nå det internatio­nella samfundet. De kan höra oss och med hjälp av dem kan vi få autonomi och ett hemland, säger läkarstudenten.

Samväldets toppmöte, Colombo i november 2013

Ranga Jayasuriya från Ceylon Today balanserar på linjen när han frågar presidenten vad han anser om den brittiske premiärministern David Camerons uttalande efter besöket i de tidigare krigsdrabbade delarna. Presidenten ler och läg­ger huvudet på sned när han ser den unge journalisten med lockigt hår som darrar lite på rösten när han framställer sin fråga, uppenbarligen medveten om att detta är farlig mark.

– Jag skulle vilja ställa en fråga till president Mahinda Rajapaksa, börjar han först, och presidenten böjer sig fram mot sin mikrofon.

– Det finns andra här också, säger presidenten.

– Ni behöver inte ställa frågor enbart till president Raja­paksa, fyller Richard Uku i. Ranga Jayasuriya låter sig inte vilseledas.

– Min fråga gäller det premiärminister David Cameron sa, att om Sri Lankas regering misslyckas slutföra utred­ningen av de påstådda krigsbrotten till i mars nästa år, så kommer han att trycka på för en internationell utredning, börjar han.

– Det är hans åsikt. Det är ett demokratiskt land. Vi är alla likvärdiga och de får säga vad de vill. Det är upp till dem, svarar presidenten. Under tystnaden som uppstår, passar Jayasuriya, som också är ledare för Sri Lanka Working Journalists Associa­tion (SLWJA), Sri Lankas motsvarighet till Journalistför­bundet, på att omformulera frågan.

– Så om ni avslutar …

– Folk i glashus ska inte kasta stenar, avbryter presiden­ten, med än argare ögon.

Efter att han levererat svaret vänder han blicken snett upp i taket. Presidentens ilska känns i rummet. Jag förstår att den i första hand inte är riktad mot frågeställaren utan mot ursprunget för frågan.

Svaret blir senare vida spritt. Ländernas gemensamma historia kan läsas in i presidentens formulering. Det var inte Sri Lanka som valde att ledas av kolonisatörer, varav det brittiska imperiet var senast i raden och höll ön 1815–1948.

Jonathan Miller från Channel 4 fortsätter det som börjar likna en grillning av presidenten.